Rebétikans historia

Rebétikamusiken är en 1900-talsmusik, som rådbråkats fram ur Greklands stormiga nutid. Hela århundradet präglades av politisk instabilitet med inbördeskrig, perioder av diktatur och ockupation. Under milirätjuntans sju år (1967 - 74) bjöds också musikaliskt motstånd. Rebétikan, den gamla urbana kafémusiken från början av 1900-talet, dammades av och omtolkades för de behov som växte fram i slutet av 1960-talet.

Rebétikans pionjärer och stilbildare som Márkos Vamvakáris (1905 - 1972), Vassílis Tsitsánis (1915 - 1984) och sångerskan Sotíria Béllou (född 1920) med sin mörka, såriga röst, omhuldades som aldrig förr. Den enkla och avskalade musiken, den homogena klangen med den sexsträngade bouzoukin i centrum, ställdes mot en övervuxen och tam populärmusik

Två väldiga folkomflyttningar gav förutsättningar för rebétikans framväxt och utveckling. Den första under 1800-talets slut, då Suezkanalens tillkomst under kort tid gjorde Aten/Pireus till Medelhavets viktigaste omlastningshamn för handeln mellan Europa och Asien. Området drog till sig folk från den grekiska landsbygden, som lockades av storstadens glans och löften om utkomst. I stadens utkanter bildades områden där en arbetslös befolkning skapade egna hierarkier och strategier för överlevnad som inte sällan bröt mot det omgivande samhällets normer.

Den andra stora folkomflyttningen var en följd av den s.k. Smyrnakatastrofen 1922. Bakgrunden var ett vanvettigt förslag från grekisk militär att anfalla ett, som man förmodade, försvagat och splittrat Turkiet. De grekiska styrkorna stoppades i närheten av Ankara och tvingades till reträtt. Med den följde en panikslagen befolkning av greker som sedan länge bott i Mindre Asien. Hamnstaden Smyrna (idag Izmir) brändes ned.

Vid fredsfördraget i Lausanne 1923 beslöts om ett befolkningsutbyte mellan Grekland och Turkiet. En miljon greker och andra kristna förflyttades från Turkiet, medan 350.000 muslimer flyttades från Grekland till Turkiet.

Den första skivan med bouzoukibaserad rebétika i Grekland tillskrivs Márkos Vamvakáris berömda kvartett och gavs ut 1932. Sättningen med två bouzoukier, baglamás (oktavstämd minivariant av bouzouki) och gitarr kom att bli mönsterbildande för lång tid framöver.

Vid mitten av 1930-talet ansågs livet i flyktingkvarteren utgöra ett moraliskt och socialt hot i samhället. General Metaxas och hans diktatoriska regim genomdrev allehanda förordningar riktade mot det som utgjorde livsluften i fattigkvarteren, att spela bouzouki, dansa zeimbékiko och röka vattenpipa laddad med hasch. Sanktionerna hade ingen större verkan, men påskyndade möjligen den breddning av rebétikapubliken som redan var i full gång.

Vassílis Tsitsánis är en annan av rebétikans stora förgrundsgestalter. Medan Márkos Vamvakáris var pionjären, "rebétikans fader", lyckades Tsitsánis förena äldre rebétika med andra och nyare stilar. Många av hans uppskattningsvis 600 - 700 melodier ingår i standardrepertoaren för varje bouzoukispelare med självaktning.

Manólis Chiótis (1920 - 1970) var efterkrigstidens stora förnyare av bouzoukispelet. På sin åttasträngade bouzouki utvecklade han ett virtuost och egensinnigt spel. Bouzoukins gitarrstämning gav möjligheter till ackordspel.

Samma tidsperiods stora vokalartist var Stélios Kazandzídis (1931 - 2001), vars varma mörka röst avgudas än idag.

Större delen av grekisk populärmusik har sina rötter i rebétikamusiken. Rebétikans betydelse kan här jämföras med bluesens roll för jazzens och rockmusikens framväxt. Den nyväckta rebétikan är bara ett av många stråk i ett brett och föränderligt populärmusikfält, som lånar material från såväl arabisk, turkisk och indisk som angloamerikansk musik.