Stig Sjödin (1917–1993)

Stig Sjödin föddes och växte upp i en arbetarfamilj på det gamla Bruket i Sandviken. Likt andra brukspojkar fick han börja arbeta i traktens järnverk redan efter skolan. Flera år stod han i rörvalsverket ”vid lyftkroken mellan första och andra valsparet i 413”. Det var där behovet att formulera sig i skrift började göra sig gällande. Det sociala engagemanget han grundlade där blev ett bärande tema i allt vad Stig Sjödin skrev.

Men han är också en mycket sinnlig poet. Smaken och doften finns alltid närvarande om det så är frågan om faderns himlafrukost med spicken sill, ”färsk potatis, som själv kryper ur skalet, en driva gräslök, sur tjock grädde som änglarna låtit gå genom separatorn minst två gånger” eller en emaljerad skopa havremjölsvatten nere i järnverket med arbetskamraternas snuskorn på skopkanten. Genom folkhögskolekurser på Brunnsvik och Sigtuna bröt han sig loss från det sociala arv som präglade tillvaron i brukssamhället. Han flyttade till Stockholm där han 1945 debuterade med diktsamlingen Blindgångare. Fyra år senare kom en epokgörande diktsamling ur hans hand: Sotfragment. Där använde Stig Sjödin de erfarenheter han fått i Sandviken. Vanliga arbetare gestaltades för första gången i modern poetisk form. Diktsamlingen har sedan dess kommit i flera utgåvor, senast i samband med detta sällskaps bildande i oktober 1996.

Från 50-talet och framåt blir naturen och kärleken dominerande motiv i Stig Sjödins diktning jämsides med samhällskritiken. Och genom allt han gör går en stark respekt för människans och naturens värde.

Stig Sjödins sista diktsamling Läkebok, nedresa kom ut tre veckor före hans bortgång i april 1993 och hyllades av en gripen kritikerkår. ”En av det senaste decenniets få verkligt betydande diktsamlingar”, skrev Eva Ström.