Texter från Det beror på ögonen som ser


Vänner ändå
Lena Ekman

Vara vänner ändå
det måste väl gå
fast vi slitit så länge åt olika håll
sen vi fastnat i varsin ohållbar roll
där varje ord blev förgiftat och spelet bortom vår kontroll
Men vi var ju faktiskt vuxna ändå
hade levt tillsammans i nära sju år
och åtminstone du önskade så
att vi kunde va' vänner ändå

Vi var vänner ändå
det trodde jag på
när du väl accepterat att jag gett mig av
och jag slapp att känna mig nertyngd av krav
kunde jag erkänna att jag nog behövde dig, rentav
Du sa jag var den som kunde förstå dig
och jag var så glad att igen kunna nå dig
och gud vad vi kämpade hårt båda två
för att lyckas va' vänner ändå

Var vi vänner, ändå?
Det tvivlar jag på
Det är inte så enkelt att komma till den
som man sårat så djupt, och bli nära igen
- det måste få ta tid och tårar och hat att öppna ögonen
För jag tror nog att vi båda två vet
att det då var mest vår ensamhet
och vår otrygghetskänsla som lät oss förstå
att vi måste va' vänner ändå

- - -

Vi är vänner igen
- nu äntligen
när det känns som om allt det onda värkt ut
och vi ärligt kan säga att nu är det slut
finns en förutsättning att börja nåt nytt, som inte fanns förut
Nu när inte vårt liv och vår lycka beror på
ifall vi kan hitta en form som vi tror på
då finns det en chans, och jag tror verkligen
att du äntligen blivit min vän!


Du fanns där alltid
Lena Ekman

Jag har aldrig drömt om grottor
men jag hittade en hos dig
som är ny, och välbekant på samma gång
Jag trevar mig fram i mörkret
och känner dig nära mig
Jag tror att vägen framför oss är ganska lång

Du har så många bottnar
kanske når jag aldrig ner
- kanske förblir du till sist en gåta
Men jag känner ändå
att du öppnar dig mer och mer
- ibland är jag så glad så jag vill gråta

Du fanns där alltid
i så många år
gick vi där och våga' inte röra vid varann
- är det inte fantastiskt att det går?

Jag har aldrig drömt om grottor
men jag hittade en hos dig
som är ny, och välbekant på samma gång
Jag trevar mig fram i mörkret
och känner dig nära mig
- jag vet, att vägen framför oss är ganska lång

 

Kom och lyft mig upp
Trille Nielsen; övers. från danska Lena Ekman

Kom och lyft mig upp, lyft mig upp
så jag känner att jag svävar
och låt mig vila som ett spädbarn där
Kom och lyft mig upp, lyft mig upp
så jag känner ingen kräver
att jag ska rabbla andras floskler mer
Det är inte så farligt
jag har inte gett upp än
det går nog över snart
- men just nu är jag trött på alltihopa
Så kom och lyft mig up, lyft mig upp
så jag känner att jag svävar
och låt mig vila som ett spädbarn där

Kom och var hos mig, var hos mig
när mina onda drömmar
fritt blomstrar vidare fast dagen gryr
Kom och var hos mig, var hos mig
när mina ögon ömmar
av att se på vansinnet och våldet som styr
Och dom som skapar våldet
sitter själva trygga
Kan du få mig att tro
att dom en gång själva ska få känna piskan
så kom och var hos mig, var hos mig
när mina onda drömmar
fritt blomstrar vidare när dagen gryr

Kom och ge mig namn
kom och ge mig en massa namn
så jag kan känna att jag också hör till
Kom och ge mig namn
kom och ge mig en massa namn
för vad ska jag med namnlösheten till?
Frihet, sägs det
En frihet, det är det väl
Vad ska jag ha den till?
- en frihet bara till att vara ensam
Så kom och ge mig namn
kom och ge mig en massa namn
så jag kan känna att jag också hör till

Kom och lägg mig ner
lägg mig ner du och stoppa om mig
och sitt kvar hos mig och hör på min gråt
Kom och lägg mig ner
lägg mig ner nu och stoppa om mig
och låt mig känna vi är i samma båt
Vi som slutat tro på
alla gamla lögner
vi har visst alla svar...
men då och då så blir vi också svaga
Så kom och lägg mig ner
lägg mig ner nu och stoppa om mig
och sitt kvar hos mig och hör på min gråt.

 

Mors långa cykeltur
Trille Nielsen; övers. från danska Lena Ekman

Mors långa cykeltur från arbetet och hem
alltid samma tid - mellan fyra och och halv fem
och det var som om den aldrig sluta...

Jag kan se dig komma där om och om igen
som en långsam skugga, med ryggen emot solen
som i en film som ständigt börjar om från början

Och du gjorde ett lustigt litet hopp när du klev av
- du hoppar väl av cykeln på samma sätt än idag
Men jag blev så glad, för nu var du ju hemma

Och nån gång ibland hade jag väl städat lite grann
Du kunde knappast se det, men du berömde mig i alla fall
och du drack mitt tunna, tunna kaffe

Och efter kaffet måste du gå och lägga dig ett tag
orka' knappast le - lika trött varenda dag
Och under tiden gick jag ut på stan

Och först nu så anar jag din stora ensamhet
utan andra kvinnor - utan någon att prata med
och barnen fick ju inte märka sorgen

Och så var det då graven som du måste titta till
Det var väl bara där som du fick lite lugn och stillhet
och kyrkogården låg ju också precis om hörnet

Och där fanns visst många andra kvinnor bredvid dig
som inte heller skrek på hjälp, och som alltid behärska' sig
- ensamheten var ju nåt man bara skulle klara

Och jag önskar att du nu kan tro på det du ser
- att vi inte är för stolta mer att ta den hjälp som andra kvinnor ger
Det är fint när nån som vet tar dig vid handen

Tänk på er igår, ensamma bakom varsin dörr
Tänk på oss idag - vi är ju starka som aldrig förr
Tänk så på vad det kan leda till i morgon...


Tillbaka